Ny energi!

IMG_5774.JPG

Helgen har verkligen varit helt galet skön. Jag bestämde ju mig för att gå all in på operation avkoppling och jag måste säga att jag lyckades exceptionellt bra med det. Sov extra länge, vilade extra mycket och gjorde bara precis det jag kände för utan dåligt samvete. Känner mig sååå pigg idag tack vare detta. Helt underbar känsla.

Igår, söndag, sken ju dessutom solen från en alldeles fantastisk klarblå himmel. Som man inser att man saknat den där lilla gula bollen när den väl visar sig. Halleluja!

Efter en lugn morgon med kaffe och frukost i soffan så tog jag på mig löparkläderna. Vi skulle egentligen åkt längdskidor, mannen och jag, men spårstatusinformationen visade att de hade underhåll av banan för kommande dagar med tanke på vintervädret som inte visar sig från sin mest gynnsamma sida när den kommer till vintersporter. Det tackar vi för men planerna fick därmed ändras. Mannen drog till gymmet men jag kände att jag kunde inte på något vis förmå mig själv med att vistas inomhus. Jag tror dessutom på att träna väldigt mycket efter lust, såvida man inte har något specifikt mål med sin träning vill säga. Det har ju inte jag så därför styr lusten mig i stort sett alltid. Jag tror att det är betydligt lättare att motivera sig då. Detta är min filosofi och många håller säkerligen inte med mig och det passar givetvis inte alla, men det passar mig och jag tycker träningen blir roligare då, vilket är viktigt för mig. Vill däremot förtydliga att roligt eller lust behöver definitivt inte betyda lätt. Det kan vara svinjobbigt och alldeles underbart!

Springa tre dagar på raken som jag gjort nu i helgen är egentligen inte optimalt för mig men allt kan inte alltid vara optimalt. Ibland får man stoppa undan det skitnödiga, perfekta, optimala och göra det som man känner för ändå. Fundera inte så mycket, gör bara, så länge det inte skadar dig. Ja hur som så ville jag vara ute så länge som möjligt så jag tänkte att jag tar den lite längre, fina rundan. Jag pluggade in hörlurarna med en pod men redan efter några meter drog jag ut lurarna. Nä idag ville jag bara vara med mig själv och mina tankar, lyssna på naturen och bara njuta. Å herrejösses vad jag gjorde just det. Vilket makalöst väder. Man blir ju lycklig i precis varendaste liten cell. En och en halvtimmas njutning med solen i ansiktet och en krispig frisk luft, lite lätt fågelkvitter och små snöflingor som trillade från träden och glittrade i solljuset. Alltså, jag blir så toklycklig av detta. Gör er löpning till en upplevelse och njutning så mycket det går. Stanna upp, se er omkring, ta in och bara upplev. Jaga inte snittider, iaf inte varje gång. Lova mig det. Jag lovar er att löpningen blir så mycket roligare och att de där snittiderna kommer bli bättre av bara farten ändå. Å gör de inte de, fråga er själva då om det verkligen spelar någon roll?

IMG_5728

Efter vi käkat lunch så satt mannen och jag ute i solen och drack kaffe tills solen var för låg för att värma. Hur härligt?! Sen gick vi in och kollade på den sista delen av ”Den döende detektiven” Vi kunde inte vänta tills idag måndag och slapp stod ju ändå praktiskt nog på schemat 😉 Som om detta inte var nog i slapphet så åkte vi efter detta till svärisarna där middag väntade eftersom svärfar fyllde år. Suuuuperskönt och mysigt!

Fasen, jag är ju ändå redigt bra på det här med att slappa. Jag sa ju det!

 

Annonser

Slappa, lättare sagt än gjort?

Hej på er i lördagsmyset!

Tanken var att jag skulle skrivit det här inlägget redan igår men annat kom i vägen, det tenderar rätt lätt att göra, det så det här bloggandet kommer nog bli lite hipp som happ när tid finnes helt enkelt. Eller till den dag jag skapat en rutin kring det, som med mycket annat. Ja ni får stå ut med mitt inkonsekventa bloggmönster helt enkelt.

Igår var jag jäkligt seg, ni vet sådär när soffan liksom sitter klistrad mot kroppen och det verkar omöjligt att ta sig upp ur den. Jag har varit ganska trött en period nu, sovit betydligt längre på morgonen än jag brukar. Tillåtit mig det eftersom jag känt att jag behövt det. Men det har varit lite frustrerande eftersom jag älskar att komma upp riktigt tidigt. Jag pratade precis med min man om det nu, om varför (nej jag är inte gravid, ha ha), och jag kom fram till att det beror på det renoveringskaos som just nu råder här hemma och som pågått under en ganska lång tid nu och ska fortsätta ett bra tag framöver. Phu. Det blir så rörigt här hemma och min hjärna fixar liksom inte det.Jag vill ha ordning och reda och blir lätt stressad å sur när det inte är det. Lägg på det vanliga slarvet från diverse familjemedlemmar på det också, ha ha. Jag tänkte att semestern i fjällen skulle ge mig den återhämtning jag behövde, men när man kommer tillbaka till kaos så är det lite svårt. Alltså missförstå mig inte nu, jag är inte döööödstrött och orkeslös på något vis men jag behöver vila mer känner jag. Mer sömn in på kontot. Det jag vill säga är att jag lyssnar på kroppen och ger den det. Sen är det ju det här med att försöka göra ingenting på helgen, liiiiite svårt alltså. Tänker att nu så ska jag bara se till att dega, kolla någon film, läsa en bok och bara softa. Njaaaa…blir sällan så. Det är ju alltid något som behövs göras, det vet ju ni med.  Men jag vill ju göra saker, gillar känslan av att ha fått saker gjorda,  känner mig inte speciellt produktiv av att bara dega. Vilket iofs är själva tanken med att dega. Ja jag hör ju själv hur dumt det låter (det är nu ni ser en sån där ap-emoji med händerna framför ansiktet).

Å vilket pepp inlägg, ha ha. Men det känns faktiskt lite lättare att förstå tröttheten och acceptera den när man kommer på varför. Så i helgen ska jag inte städa, som var tanken, det beror egentligen mest på att min eksem på händerna är allt annat än att önska just nu och jag ska undvika den väta jag kan för att de ska få återhämta sig så mycket som möjligt tills på måndag. Men detta ger ju mig en jäkligt bra ursäkt till att inte dra igång just det och ta det lite lugnt. Bra va? 😉

Igår var det ju jag egentligen skulle skriva om ja. Som sagt, lite seg drog jag iväg till gymmet, det är här och ute jag hämtar energi och kraft, så trots seghet tar jag mig iväg. Jag vet VARFÖR! Jag brukar skifta fokus så fort jag kliver in på gymmet men igår försvann liksom inte segheten, inget ompf eller go i kroppen. Jag gjorde det jag skulle men utan att känna någon större tillfredställelse. Jag förstår att många känner såhär allt som oftast och särskilt i någon form av uppstart, men för mig är det väldigt sällsynt. Jag vet att dessa pass kommer då och då och jag tror, eller försöker intala mig själv, att det har någon form av mening. Det är så mycket härligare sen när det väl sitter och och man får en känsla av nystart. Känner mig starkare. Jag är oerhört envis, en egenskap som kan vara både till min fördel och nackdel. Oftast till min fördel känner jag så jag väljer att se det som en positiv egenskap ändå. Jag kände att jag ville lämna gymmet med en bra och glad känsla, till nästa gång.  Jag kände att jag behövde en urladdning, en rejäl sådan. Så jag ställde mig på bandet och satte en timer för intervaller. Så härligt och precis vad jag behövde. Underbart och uppvaknande! Klev ut från gymmet med svetten rinnandes längs ryggen och med ett stort leende på läpparna, YES liksom.

IMG_5491

När jag ätit lunch drog jag ut till mina päron, där minsta sonen sovit över, fick kaffe å finchoklad. Sjönk ner i soffan och bara njöt. Så skönt å mysigt.

Idag ska jag försöka slappa så mycket som möjligt, kolla Vinterstudion och njuta av solen en stund som de lovat oss, börjar klarna upp nu. Ta en lugn skön löprunda med Me myself and I (det räknar jag in i ”avdelning slapp”) Jag har i skrivande stund hunnit röja ut största delen av julen, vilket i runda slängar tog tio minuter, så förtog mig inte där kan jag säga. Hunnit kolla ikapp det jag missade av ” Den döende detektiven” eftersom jag somnade ifrån den sista halvtimmen igår kväll och så har jag suttit med det här en bra stund med då. Så hittills har mitt slappande gått rätt hyfsat tycker jag.  Jag är faktiskt väldigt bra på att slappa när jag väl gör det, riktigt grym om jag får säga det själv. Det är mer det där med att tillåta sig själv det utan att få dåligt samvete och känna att jag kastat bort tid som jag kunde gjort något mer produktivt med som är det svåra. Jag tycker ändå att jag börjar bli bättre och bättre på att tänka ”Det går ingenstans, det blir väl och du kan göra det en annan dag” Hur känner ni? Är ni bra på att släppa saker och att slappa?

Ha en riktigt mysig lördag och hoppas att du också får sol på din nuna.

Puss Suss!

Nytt försök, frågetecken eller punkt?

Ska jag ge mig på det här igen? Det är frågan som jag har ställt mig flertalet gånger de senaste månaderna…Är det NÅGON som är intresserad av mitt liv i bloggform?! VA?! Jag har inget flashigt eller glammigt liv att erbjuda, inget fräckt yrke med fin utbildning, jag har inte gjort någon häftig karriär, har inga lyxiga resor eller fina handväskor att visa upp, ingen snygg våning eller nyrenoverad trendig kåk och jag klär mig inte i det absolut trendigaste. Jag önskar att jag hade all of the above men näpp, nope, nada… Jag är bara lilla jag, en helt vanlig tjej…eller kallar man sig det vid nyss fyllda 40? Kvinna? Ja det är jag ju visserligen men hur moget och tråkigt lät inte det? Jag är allt annat än mogen, ganska omogen faktiskt, men inte rutten…inte än, ha ha. Jo just det ja en helt vanlig var det ja, som bor med en helt vanlig familj i ett gammalt sekelskifteshus som aldrig blir färdigrenoverat men som vi älskar. Två barn, en 16-årig kille som är sådär alldeles fantastiskt klok många gånger, oerhört socialt begåvad och som har hormoner all over the place då och då (läs vääääldigt ofta) och är sådär underbart härligt tonårsobstinat (Lord have mercy on me sometimes…) En styck gosig, väldigt glad och totalt orädd 11-årig kille med en vilja av stål som driver oss alla till vansinne när den sidan sätts till (Lord have…ja ni fattar) Jag har för vanlighetens skull också en man, en man som jag varit tillsammans med i 22 år, på dagen faktiskt, (Lord…där oxå ibland) men som jag älskar och som är världens snällaste människa, fortfarande jädrigt snygg och som är min absolut bästa vän. Jag jobbar som frisör, ingen ovanligt yrke där inte. Bor i en liten håla där alla vet allt om alla. Typ. Ja jag skulle kunna fortsätta men jag tror att ni har fattat. Jag är jäkligt ordinär. Punkt.

Jaha så varför skulle då någon vilja läsa min blogg då’rå? Nä jag vet ju faktiskt inte om någon vill det.

Vad har jag att komma med då, som är så vanlig?

IMG_2098

Jo jag tror för det första att jag är väldigt bra på att njuta av livet, det och så det faktum att jag verkligen älskar min träning, som väl ändå skulle vara huvudtemat för den här bloggen även om annat kan få smyga sig in också givetvis. Jag känner att kanske har jag ett synsätt på det här med träning som kan tilltala någon mer. Jag tror det iallafall. En träningsglädje som är kravlös och lustfylld. Kanske skulle det kunna smitta av sig? Kanske kan det inspirera. Jag är definitivt inte utbildad inom träning, det skulle jag aldrig någonsin påstå men jag har många års tränande bakom mig och med det kommer en erfarenhet som definitivt är värd något tycker jag.

Kanske skulle jag kunna ”Pay it forward!”

Ska jag kanske ge det ett nytt försök?! Å vilken dag passar inte bäst att starta på om just årets första dag, så säg?! Men…isåfall, vad vill ni läsa om? Å vill ni överhuvudtaget läsa? Räcker det med min vardag, det är ju ändå det jag på något vis kan dela med mig av, det och min tankar? Jag tänker och filosoferar väldigt mycket när jag tränar, saker jag funderar över att dela med mig av men som aldrig hamnar i pränt av någon anledning. Jag tror att de skulle passa bättre här än på tex Instagram. Jag skulle kunna dela med mig mer av mina träningspass här och tanken kring dem. Skulle det vara intressant? Tanken är att det precis som min Instagram ska väldigt äkta och ärligt. Kanske kan det få än mer möjlighet här, utan att tumma på min integritet såklart.

Ja vad säger ni? En blogg skriver man ju givetvis mycket för sin egen skull men vi skulle ju vara oärliga om vi inte erkände att det är lika mycket, om inte mer för läsarens skull, det är ju ändå det en blogg går ut på. Ska jag göra detta vill jag ju veta att det som leveras känns relevant och någorlunda intressant för just Dig. Let me know!

Puss Suss!

En en riktigt ljuvlig dag!

Gårdagen var bara så himla skön. Jag började dagen som jag alltid gör på helgerna, med en lång skön stund i soffan för att vakna till, sippandes på min morgondrink och slöscrolla mig igenom instagram. Där är det oftast flertalet av de jag följer som redan avverkat sitt träningspass fulla av energi. Och det ger MIG energi!!! Älskar’t!

När slöandet var avklarat så började jag göra iordning lite goefrukost. Madde var nämligen påväg, hungrig som en varg efter ett tidigt benpass och vi hade podinspelning på schemat denna morgon. Jag tycker verkligen att det är mysigt när man har tid att fixa lite extra med frukosten på helgen, lite hotellkänsla ni vet 🙂 Jag gjorde en grön smoothie som jag serverade i champagneglas för lite extra flärd, en fruktsallad som jag toppade en blandning av kvarg, turkisk yoghurt, keso och vaniljpulver med i lite mysiga glas och på toppen av det lite solroskärnor. Hembakat fröknäcke, ägg och ett gott chai-te till detta satt som en smäck i magen. 

  
När frukosten var uppäten kröp vi upp i min säng (?!) Ja för att få så bra ljud som möjligt så krävs en miljö som är så ljuddämpad som möjligt. Det visade sig var en riktig tiopoängare att sitta där, supermysigt och avslappnande. Vi lyckades babbla iväg i 1 timma och 19 minuter tack vare det. Vi diskuterade kring MOTIVATION och INSPIRATION. Hur gör man för att bibehålla sin motivation lie längre än till sista januari och var kan man finna inspiration till sin träning? Vi hade massor av idéer! Mycket roligt samtalsämne helt klart. 

  
Efter poddandet var klart fyllde vi på med lite ny energi (de här brudarna kräver massor) och gav oss iväg upp till Hagatorpets fina skidanläggning och åkte i ett magiskt vackert vinterlandskap. 15 km bidde det. Helt underbart och så skönt. Jag utbrast under tiden vi åkte: 

-Åh vilken otroligt härlig dag, den kommer jag att ha med mig länge. Vad kul att vi kunde göra det tillsammans!

  
Direkt efter drog vi raka vägen till ICA och handlade lite gottigt i form av goda ostar, prosciutto, lite olika frukter, fintomater och surdegsbröd. Slängde oss över detta medan redigering av podden började. Och den hittar ni i era spelare idag👍🏼😀 Vi diskuterade även framtida planer med poden och jag kan teasa om att mycket roligt är på gång. Så himla kul!

Detta blev en jäkligt skön dag helt enkelt, tack för det!

Utanför ”The Comfort Zone”

Alltså det här med att slänga sig in i något nytt. Utanför sin comfort zone. Så läskigt, lite jobbigt, oerhört spännande, fantastiskt kul och framförallt så otroligt givande. 

Jag gjorde ju just det för ett tag sedan, när jag bestämde mig för att försöka mig på att åka längdskidor. Jag har inte åkt sedan mellanstadiet, typ…Så det var ju en rejäl gröngöling som begav sig ut i spåret för första gången. Kände mig som Bambi på hal is. Mycket svårare att hålla balansen än vad jag mindes det. Men…det var otroligt roligt. Och så underbart härligt motionsform. Man använder ju verkligen hela kroppen. Så min upplevelse var helt klart positiv från start!

Det är ju väldigt mycket en materialsport det här med längdskidåkning och det skrämde mig en del ska gudarna veta. Men jag måste säga, än så länge iallafall, att det har inte varit så krångligt. Dessutom har jag fått så otroligt mycket hjälp, dels av min lokala sportbutik Team Sportia Tranemo och dels av engagerade människor inom Skidklubben. Vågar man bara fråga så kommer man långt. 

Jag ÄLSKAR min nya motionsform!!! Särskilt mycket nu när jag inte kan löpträna som vanligt. Men inte bara därför, utan för den helhetsupplevelse det är. Hela kroppen jobbar samtidigt som du kommer ut och kan njuta av naturen och den fina vintern. 

Oändligt tacksam över att jag vågade kasta mig in i detta! Tack Susanne, tack för att du vågade och tog dig tid. 

Våga du med, kasta dig utanför din comfort zone, kanske hittar du också något nytt att älska!

I sommar vill jag lära mig frisim!

               
    

 

Att fånga en lucka. 

Jag har märkt att jag på senare tid letar och finner luckor till min träning på ett sätt som jag inte gjort innan.  Tid som jag tidigare också haft men inte utnyttjat. Jag tror att tricket är att försöka fånga dem snabbt, förutsatt att man vill såklart. Ibland kan det ju vara skönare att sitta kvar i soffan med en bok och då tycker jag att man ska göra det. Ibland 😉 Jag vet ju med mig att jag gärna vill få till de pass jag planerat och att då hitta en bonuslucka som gör att jag kanske inte behöver lägga träningen sent efter jobbet är toppen tycker jag. Och så värdefullt. Jag vill inte se, och gör inte det heller, min träning som något jag vill ”ha gjort”. Jag kan längta till mina pass och vill ofta, väldigt gärna, suga på karamellen liksom. Men ibland funkar inte livet och vardagspusslet på det viset. De flesta av mina pass, i stort sett alla, läggs på tider för att inte krocka med resten av familjen. Så när en oplanerad lucka/möjlighet dyker upp så fångar jag den så snabbt jag bara kan. Om jag vill och känner för det. Ibland betyder det ett bonuspass, ibland ett pass som gör att jag kan träna innan jobbet och på så sätt frigöra tid på kvällen. Otroligt värdefullt nu den mörka årstiden då det kan vara lite motigt att ge sig iväg ”mitt i natten”. Jag är ju helt klart piggare när det är ljust ute. 

Nu på hösten tex är det alltid lugnt i min bransch och inget högtryck på morgontiderna direkt. Så jag har vid flera tillfällen kunnat träna efter att barnen åkt till skolan. Toppenbra! För ett år sedan hade jag sett det som en möjlighet till en låååångfrukost framför Nyhetsmorgon istället. Inget fel i det, men jag personligen tränar hellre och vet att jag mår så mycket bättre av det. 

Hur tänker du? Ser du luckor? Och fångar du dem?

  

Sköna söndag!

Vaknade strax efter 07.00 idag, drog mig en stund och njöt av känslan att jag kunde ligga kvar. Älskar det, känslan av ledighet. Föreslog för mannen att vi skulle börja dagen med att titta på filmen vi inte orkade titta på igår. Filmen om Steve Jobs liv. Så det gjorde vi, halvliggandes i varsin soffa med en kopp kaffe och vinden vinandes utanför fönstret. Intressant film om skaparen bakom jätten Apple. Halvvägs in i filmen pausade vi och hämtade oss frukost. Slö och härlig start på dagen. 

När filmen var slut var himlen i stort sett molnfri och efter att veckans matsedel var spikad gick jag och bytte om till löparkläder. 

Planen för dagen sedan innan var egentligen ett benpass men jag hade också bestämt att om solen skulle få för sig att kika fram så skulle det bli ett löppass istället och om tid och lust skulle infinna sig även ett pass på gymmet. 

Helt underbart att kunna springa relativt lättklädd i november. 10 grader, en klarblå himmel och en värmande sol som sällskap. 

Benen kändes sega av någon anledning, vet inte varför faktiskt. Ändå kunde jag hålla ett bra tempo, kände mig pigg i resten av kroppen liksom. 11 km i rejält kuperad terräng blev det och vid flera ställen längs rundan är utsikten slående vacker. Sista kilometern ömmade det lite i ena benet och i höfterna var jag rejält trött. 

Såhär är det ibland, det går inte alltid lätt och jag har lärt mig att de rundorna fyller ett väldigt stort syfte. Man behöver ha lite jobbigare rundor för att verkligen uppskatta de riktigt bra. Och nånting tror jag kroppen jobbar med under de där lite svårare rundorna. Jag brukar försöka tänka på min löpteknik när jag känner att benen är lite stumma. Tycker att det går lättare då och att jag lägger fokus på något annat. Mental träning. 

Men trots de stumma benen njöt jag av rundan, av känslan att jag kan springa och tacksamheten över just det. Av det fina vädret och skogens energi. 

  

  
Igår gjorde jag något riktigt kul förresten. Jag och Ann-Sofie, min fina vän, åkte på en endagskurs i Göteborg som hölls av Madeleine Rybeck och Björn Rhodin på WestCoast4. Jag och Ann-Sofie har nästan varit på samtliga av Maddes läger, vi älskar att åka på dem så varför skulle detta bli ett undantag tänkte vi och bokade på oss på ett av fyra tillfällen. Kanske får vi tillfälle att åka på ytterligare ett. Med i bilen var även Pia, en ny bekantskap för mig, men det var definitivt inte sista gången vi sågs, en superhärlig tjej som också älskar träning. Kul att träffa nya människor som delar ens intresse!

Gårdagens kurs handlade om smärta och träning för att bli av med smärta. Otroligt intressant och givande vad man faktiskt kan göra och påverka själv bara genom att träna på rätt sätt. Kommer berätta mer om denna upplevelse i nästa podavsnitt.

  

Efteråt så körde jag, Ann-Sofie, Madde och Pia ett pass i gymmet på Westcoast4. Vi körde lite var och en för sig med babbel och skratt i pauserna. Älskar’t! Det var skönt att köra slut på kroppen efter all info hjärnan hade fått ta emot under dagen. Bästa sättet för min kropp att varva ner och vila hjärnan. 

 

Träningsglädje personifierad 🙂
  
Hittade ett rep och var tvungen att klättra upp i det såklart.
 
Och just det ja, poden. Den har du väl inte missat hoppas jag. I torsdags lades vårt allra första avsnitt av ”Bubbel & Mjölksyra” upp på iTunes. Så himla glada och stolta över att vårt lilla projekt togs emot så fint. Vi längtar båda två till nästa avsnitt. Otroligt kul! Hoppas du lyssnar, då ska vi blandannat prata om MÅL. Stay tuned!  

Springa i mörker. 

Inatt fick jag inte alls den sömn jag behövde, varför har sin lilla förklaring och om ett litet, litet tag kommer ni få reda på varför. 

Jag hade egentligen planerat att gå till gymmet som jag brukar på måndagar men redan i morse kände jag att det skulle vara rätt meningslöst. För att jag ska kunna köra den tunga styrketräningen som jag önskar krävs en utvilad kropp, den fanns inte riktigt idag. Men en löprunda kände jag att både kropp och knopp längtade efter och behövde. 

Lyckan när det visade sig att mannen också tänkt ge sig ut på en löprunda var total. Jag frågade nämligen om vi inte kunde springa tillsammans i mörkret och tänk det ville han!

Har ni provat att springa i mörkret?

Det är verkligen en helt magisk, meditativ upplevelse. 

Jag trodde inte det förrän jag för första gången förra året gav mig ut på en runda i mörkret. Fattade inte vad alla snackade om. Förrän jag testat. HELT UNDERBART!

Jag är själv lite för mesig för att springa ensam i skogen när det är mörkt men med mitt stora, starka, trygga sällskap som jag hade ikväll var det fantastiskt. Och känner ni som jag och inte kan få med er något sällskap så tycker jag att det funkar alldeles ypperligt att springa under gatulampornas sken. Det är riktigt mysigt det också. 

Prova! Jag tror att man måste testa för att fatta det magiska.  

 

Låt din löprunda bli en upplevelse. 

Igår eftermiddag åkte jag ut till Länghem och vackra Hofsnäs. Jag såg tidigare på veckan att vädret skulle bli kanon på fredagen och tänkte att stämmer det måste jag bara få springa där ute i vackert höstväder. För den här hösten alltså, tusan vad den har levererat!

Nu föll det sig så turligt, eller vad man nu ska kalla det, att jag fick en lucka direkt på morgonen igen. Det är väl inte direkt bra för min business men så är det ju i oktober varje år, så bara att gilla läget och istället göra något bra av det. När luckan kommer direkt på morgonen så passar det ypperligt att dra till gymmet. Så det gjorde jag och på så vis behövde jag inte välja bort mitt styrkepass. Det kändes som om jag både fick behålla kakan och kunde äta upp den so to speak. Jag körde ett riktigt äkta fredagsdiscopass och idag värker armarna sådär gött.  

Älskar denna bröstpressen! Kopplar in hela kroppen när du måste jobba för att hålla balansen på bollen.

Sen på eftermiddagen drog jag iväg till Hofsnäs då. Man kan ju tycka att det är helknäppt att åka 2 mil i bil för att springa när man har naturen inpå husknuten. Men för mig är en löprunda så mycket mer än bara motion. Det är mer av en upplevelse. Och det tycker jag att det ska vara. Iallafall 8 ggr av 10. Jag älskar att springa i vackra miljöer, att rundan blir njutbar även visuellt. Det vet ju ni som följer mig på Instagram att mina rundor vid havet är mina bästa. Miljön runtomkring mig ger mig energi och rundan ett oerhört mervärde. Jag tror det är just detta som har gjort att jag börjat älska löpningen. Att kunna ta sig fram längs vackra platser och hinna se så mycket på relativt kort tid är fantastiskt för själ och hjärta. För min man tex är detta helt i oviktigt. Han kan springa en suuupertråkig sträcka vända och springa tillbaka. Han bara springer. Vart spelar honom ingen roll alls. Jag menar inte att detta är sämre. Alla är vi olika och det är väl en jäkla tur det. Men jag kan riktigt planera i förväg både tid på dygnet och vart jag ska springa för att, om det är möjligt, maxa min upplevelse. Det är liksom en del av min löprutin tror jag. 

Jag fick en alldeles fantastisk löprunda ute i Hofsnäs igår. 14 km cirkus. Kanske lite för långt för att vara klok med tanke på mitt ben men jag kunde inte sluta och det gjorde inte ont. Det var helt underbart att springa och höra löven prassla runt fötterna i den historiska natur som Hofsnäs ändå är. Längs ett stilla Åsunden och under klarblå himmel. Jag sprang fram till Torpa Stenhus, stannade där en stund och bara njöt, det är så fint där. Tänk att det var hit Gustav Vasa kom för att hämta stackars Katarina. Och den där lilla flickan som sägs sitta inmurad. Ja historisk mark är det verkligen. Jag sprang vidare, stannade och njöt en kort stund vid ett nytt ställe och sprang vidare igen. Det är säkert inte något högkvalitativt löppass om man ska förbättra sig som löpare. Men det skiter jag högaktningsfullt i. Jag har inga ambitioner om att springa milen på en viss tid eller något lopp i sikte. Jag springer för att jag KAN och VILL. Och för att just UPPLEVA! Det tycker jag är jäkligt befriande. Min runda blev lite längre än tänkt från början eftersom jag inte kunde sluta och det sista såg jag solen gå ner längs ena sidan av Åsunden medan jag sprang och det spred sig ett guldliknande sken mellan ekträden. Så vackert. Tack för den upplevelsen!

 

Torpa stenhus.
   
   

 

PT-timme med extra allt!

Alltså,  jag är ju världssämst på att blogga…om det finns ett sånt pris så är jag högst upp på prispallen och tar emot det. Pinsamt!

Jag har ju fasiken inte hunnit och varje gång jag börjar skriva så blir det så fasligt långt varje gång, och långt betyder att det tar tid, tid som jag känner att jag inte har. Så jag ska försöka att skriva lite mer kortfattade inlägg och inte alltid hel en novell…för Er små stackare som förhoppningvis inte gett upp hoppet om mig än. 

Idag har jag varit på eller i, nä på Dalshov i Dalstorp. Har haft PT-timme med Madde. Ett så jäkla roligt pass så jag kan knappt bärga mig tills jag får köra det igen. Jag var verkligen heeeelt jäkla slut efteråt. Bästa känslan vet ju ni som oxå älskar detta. Det stod axlar och mage på schemat och SAMTLIGA övningar var helt nya för mig. Jag har ju ändå gymmat en hel del år. Halva mitt liv faktist. Nästan 20 år…åh herregud! Ja så är det, så ni förstår ju att jag har en ganska så rejäl övningsbank sedan innan. Därför var det var så himla roligt med helt nya övningar.  Älskar när jag får tänka till, utmana mig själv, känna efter att rätt muskel jobbar. Hamna i den rätta vinkeln för att få till tekniken. Nörden i mig älskar att nöta teknik och få rätt kontakt. Fusk är inget för mig.  Vi avslutande med ett superset magövningar. Första övningen gjordes i TRX:en, för att direkt hoppa upp och göra hängande crunches i chinsstången till att direkt efter det ner på golvet och köra någon slags rotationstjofräs som var apjobbig. 

Jag låg som en klubbad säl efteråt. Helt död. En döing hög på endorfiner. 

Efteråt så pratade vi nästan uteslutande om ett litet projekt som vi filurar på. Jag lämnade Dalstorp alldeles pirrig i hela kroppen. Det har sjutton inte slutat pirra än. Jag kan tyvärr inte säga mer än så än. Det får bli en hemlis ett tag till men jag lovar att ni kommer få veta så snart det är helt klart. Så jäkla skoj ska det bli. Lite av en ”dream come true” 🙂 

Om allt går enligt plan tänker jag dra ut till Hofsnäs på fredag. SMHI lovar kanonväder och jag bara måste få springa därute nu när hösten är som vackrast. Så det får ni förhoppningsvis läsa om då!

Blev ju inte jättelångt det här 😉 Tjingeling!

   

En av magövningarna. Bild lånad av @fitnesscoachen